Forhandlingerne i Roskilde
	Soldatertyper

En svensk version af forhandlingerne i Roskilde 1658:

Delegaterna sov över i den låga lilla prästgården i Tostrup, påklädda, en del på golvet i högar av halm. Bägge sidor var inriktade på att vinna resultat, och bägge sidor var villiga att göra jämkningar. Något verkligt givande och tagande var det dock aldrig tal om, då danskarna, både bildligen och bokstavligen talat, förhandlade under vapenhot. De tvingades också vika sig på den ena punkten efter den andra. (Många ord spilldes på frågan om Trondheims län, som den danske kungen in i det sista vägrade att släppa.) Men överläggningarna var hårda, och vid ett tillfälle bröt de svenska delegaterna mötet, svepte in sig i sina kappor och marscherade ut i kylan till sin vagn, som väntade utanför förspänd med sex vita hästar, men de övertalades att komma in igen.

Den 18 februari låg ett preliminärt avtal redo som skrevs ut i två exemplar, och strax efter middagstid samma dag blev de undertecknade av männen i prästgården.

Hur man än läste detta dokument med sina tjugo paragrafer, var freden en exempellös framgång för Karl Gustav. I ett slag var Blekinge, Skåne, Bohuslän, Halland, Bornholm och Trondheim innanför Sveriges gränser' Varken förr eller senare har riket begåvats med sådana här territoriella vinster, vinster som till skillnad mot många av de tidigare erövringarna inte gjorts på andra sidan Östersjön, i landskap som för de allra flesta svenskar var föga mer än fjärran abstraktioner ‑ eller skulle bli det, när ännu en ofred kapat de bräckliga banden till Stockholm. Långt senare skulle geopolitiker och storsvenskar snurra det apterade begreppet »naturlig gräns« över sina huvuden och säga med basröst att i och med detta hade en sådan uppnåtts eller vunnits eller skapats, utan att stort bry sig att någon sådan skruvad tanke aldrig föresvävat de män som under några kalla februaridagar pekat på kartan med behandskade nävar och sagt »där, där, där och där«, eller att det i en tid som denna, då land skilde och hav förenade, är tveksamt om gränsen var så »naturlig« som den senare skulle framstå i järnvägarnas epok. Icke förty är det ändå något sådant som framstår som slutresultatet. Åtminstone sedan ett par sekler av försvenskning och efterklokhet klarat luften. Sverige av idag hade inte funnits detta papper förutan.

En strategisk vinst var att svenskarna tilltvingat hertigen av Gottorp en självständig och som i praktiken innebar att det danska territoriet nu rymde en liten svensk lydstat med en rad särrättigheter, som gjorde honom halvt självständig. De danska legaterna kom dock inte helt tomhänta från förhandlingar. Bland annat hade de med hjälp av utländska diplomater lyckats mildra svenskarnas hårda krav på att danskarna hädanefter skulle spärra sunden för alla främmande örlogsskepp. En paragraf med det innehållet fanns kvar men bade spätts ut med hjälp av ett antal mindre förbehåll. Åtminstone på ytan innebar den ett förverkligande av den gamla drömmen om ett svenskt dominium maris Baltici men med den intressanta modifikationen att den alltså skulle upprätthållas med dansk hjälp.

Men det bade som sagt gått undan brådskan antyds av att de svenska diplomaterna börjat förhandla så fort de satt sig med danskarna i den vagn som skulle föra dem alla till Tostrup, avtalet var i flera stycken grout tillyxat och alltså något av ett hafsverk. För att lösa en hel del små­ problem och rote minst för att reglera alla enskildheter i samband med verkställandet av freden, möttes förhandlarna på nytt några dagar senare, derma gång i Roskilde, där man vid ett torg i närheten av domkyrkan kun­ de finna möteslokaler som var något mer rymliga och betydligt mer värdiga än den trånga prästgården i Tostrup.

Under den vecka som de nya förhandlingarna pågick i Roskilde lades avtalets ofullkomligheter i dagen. Dels handlade det om olika detaljer (Skulle exempelvis Romsdalen i Norge räknas till Trondheim? Det var ju nominellt ett eget län samtidigt som det rent adminstrativt räknades in under länsmannen i Trondheim. Skulle även den danska privategendom som tagits efter avtalets undertecknande få behållas av de nya svenska ägarna? Och skulle innevånarna i de avträdda provinserna även i fortsättningen åtnjuta sina lokala privilegier eller skulle svenska statuter gälla?) Dels om svensk misstänksamhet och danskt missnöje. Avtalet var i många stycken ett diktat och när dess innehåll väl blivit känt i Köpenhamn bade det orsakat chock och förstämning även bland uttalade krigsmotståndare. Det fauns också folk i de ledande danska kretsarna som sade rakt nej till avtalet och ville sabotera det, uppmuntrade av nyheten att polacker, österrikare och brandenburgare mart, snart, skulle vara på väg västerut ‑ich dessutom påhejade av bland annat den rosenrasande holländske ambasadören, som utlovade väpnad hjälp från sitt land room, tja, fjorton kvarstod dock risken för en stormning av Köpenhamn, och när förhandlingarna drog ut på tiden började svenska trupper mycket hotfulla cirklar i grannskapet.